Paranoid...?!
...Jag!?
Ja, må hända det.
Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag ibland blir lite nojjig.
Idag var jag helt säker på att jag skulle dö.
Jag är lite skraj för blåa linjen än måste jag erkänna.
Så idag när jag satt på tåget på väg till Rinkeby och jobbet så trodde jag som sagt att jag skulle dö. Jag var övertygad om att personerna som satt på sätena bredvid mig var självmordsbombare och skulle spränga tåget i luften.
Båda två såg underliga ut i deras från topp-till-tå-heltäckta svarta mundering,
Svart luva om dolde hår och så, svarta vantar (I TRETTIO GRADERS VÄRME)och ja, svart klänning typ ner till marken.
Jätteskumma, och så bar dom på en stor bag. Som jag då såklart trodde innehöll bomber.
Vad fel jag hade - Jag överlevde!
X antal timmar senare när jobbet var avklarat stod jag en stund och pratade med en gäst som brukar vara där.
Sjuuuukt snygg och jättetrevlig.
Jobbar som, tro det eller ej, bartender ;)
Han bad sen om mitt telefonnummer.
Och vad gör jag?!
JAG SÄGER NEJ!
Nu är det 14 dagar kvar till jag jobbar där igen och kan styra upp det där lilla missödet, haha!
Och för att skriva lite mer om folk som åker kollektivtrafiken här i Stockholm så måste jag berätta om hemresan också. Min buss från stan tar en hel timme innan jag är hemma och den är ALLTID överfull med äckliga små fyllon.
Idag var inget undantag,
Jag fick ett kryckmongo brevid mig på sätet.
Han var full, ful och fet. Och verkligen ett stort hatobjekt.
Och för att göra min timmes resa så underbar som möjligt beslutar detta kryckmongo sig för att däcka, och sen belasta mig med sina 1000 vidriga kilon.
Jag vet inte hur många gånger jag satte armbågen i sidan på honom för att han skulle vakna till liv och resa sig upp lite. Hans äckliga kläder har nuddat min tröja i typ en timme - Anticimex nästa!
Puss och Kärlek
